Sådana finns det gott om, en hel del har försvunnit för gott andra
ligger i tillfällig träda och har förhoppningsvis tålamodet att inte
sälla sig till de för gott försvunna. Ytterligare andra har visat sig i
utkanterna på nytt genom bloggarnas universum, till den sistnämnda
kategorin hör
Per och Mats
som jag lärde känna någon gång i slutet av 80-talet. Deras blogg kikar
jag in på allt som oftast för att få en liten uppdatering och nu när Per
åter igen lagt upp massor med söta bilder på kissekatter från
katthemmet och gosiga kattungar måste jag dela med mig. Han har blivit
en kattfotograf av rang.
(länkar
till bilderna finns här).
Ännu roligare var det att härom veckan plötsligt springa in i Per
vid Fridhemsplan och inse att vi båda hade tid för en snabb fika. Jag
hade visserligen småmonstren med mig så så väldigt många ord han vi inte
växla (både O & D var mer inne på att riva Thelins, skrämma bort
alla andra gäster och kleta chokladkaka överallt än på att sitta så där
änglalikt stilla och prydligt äta en kakbit som alla andras ungar verkar
göra…) men det var roligt att ses likväl.