Ni som hellre lever i ovetskap, sluta läsa nu! Även om detta
varken var en särskillt dramatisk eller blodig historia så är det
känsligt för en del.
Egentligen kan man väl säga att det började i fredags när det på mödravårdskontrollen visade sig att bäbisen låg med rumpan ner. med tanke på hur nära beräknat förlossningsdatum det var fick vi tid för ett vändningsförsök redan på måndag morgon. Jag förvarnade mormor och ägnade helgen åt att oroa mig. Vändningar kan gå fel och resultera i lossad moderkaka och liknande med akutsnitt som följd. De kan också leda till att bebis mår så dåligt att man måste snitta om än inte lika urakut. Sen är det bara 50% av alla vändningsförsök som lyckas och då var frågan om du skulle låta mig försöka föda med bäbis i sätesläge, jag ville absolut inte skäras i. Hugha, kejsarsnitt var nog det jag oroade mig mest för – det är en stor operation och mycket som kan gå fel, och även om allt går bra så hade hela sommaren varit förstörd med mig halvinvalidiserad.
Nåväl, på måndag morgon infann vi oss “lätt” nervösa på SÖS där ett ultraljud gjordes för att kontrollera om hon låg i säte och om ett vändningsförsök skulle vara möjligt. Den söta barnmorskan försökte även kolla om det var en hon eller han där inne , men även denna gång var fröken mycket pryd och tänkte inte alls visa upp sina intimare delar. En läkare får klämma lite på magen och kommer fram till att en vändning mycket troligt kommer att lyckas, och att hon nog egentligen bara skulle behöva sitta med en fast hand på sidan av magen ett par timmar för att bebis skulle snurra rätt av sig självt. Hon tycker också att vi bör sätta igång förlossningen samtidigt eftersom det verkar som om beis har gott om utrymme och gillar att snurra runt där inne, och då det verkar onödigt att genomlida ett vändningsförsök för att få komma in och göra om det nästa dag tycker vi att det verkar bra. helst vill hon ha en tid till oss redan nästa dag så att förlossningen inte ska hinna starta innan dess av sig självt. Vi får vänta på besked, och det visar sig snabbt att vi kunde få en tid redan samma eftermiddag om vi vill. Tja varför inte, bättre än att gå hem och vara nervösa en natt till.
Vi åker hem för att äta lunch, krama om de blivande storebröderna och tala om för mormor att hon får stanna hos dem över natten allra minst. Köper med oss lite dricka och sånt att ha på BB som vi så klart i all stress glömmer hemma… Väskan med kläder och journalen lyckas jag dock komma ihåg att få med.
Väl inne kopplas jag till en CTG-apparat för att kolla bebisens hjärtljud och en portkanyl sätts i min hand för eventuella framtida behov – innan hon lyckas stoppa i locket på den hinner jag blöda ner halva britsen känns det som – tur att jag tittade bort, inte för att jag är direkt känslig för blod, men när mitt eget bara rinner ut blir det lite obehagligt.
Ledsen och ganska så besviken över att inte få föda på Södra BB som jag hade hoppats, rummet är minimalt, sjukhusaktigt som få rum jag sett förut, belamrat med tekniska prylar, och det syns att SÖS inte är ett nybyggt sjukhus om man säger så. Södra BB ligger visserligen bara en våning upp, men är nyrenoverat och fräscht. Och man har toalett på rummet. Att behöva ge sig ut i korridoren och traska var gång man måste på toa (och det brukar bli ofta under en förlossning), lockar inte alls. BESVIKEN och gråter en skvätt. Dessutom rädd för att något ska gå snett och bebis inte klara sig eller att vi ska bli tvingade till kejsarsnitt. Saknar småkillarna hemma så enormt, och Håkan får ägna ett antal gånger denna natt åt att trösta mig. Barnmorskan Anna är dock snäll och rar och säger att det är helt normalt att bli så ledsen när man just ska till att föda barn och saker inte blir som man hade hoppats, utan att skylla det hela på hormoner.
CTG’n visar att allt är bra och vid halv tre kommer läkaren Elle in för vändningen, jag får bricanyl i kanylen och blir förvarnad om att jag kommer att få hjärtklappning och bli varm, jag ombes också tala om när jag fått hjärtklappning, men då det inte var så störande så märkte jag det knappt. Själva vändningen tar inte Elle mer än 30 sekunder och kan inte ha varit särskillt givande för den unge läkaren som var med för att observera och lära sig. Alla skräckhistorier och massiv hjärtklappning och hur obehagligt det är/ont det gör kommer helt på skam.
En undersökning visar att jag inte har börjat öppna mig (inte så konstigt, har ju inga värkar) men att det antagligen skulle gå att mjuka upp det hela med lite prostaglandingele. Klockan fyra sätter de så gelen och jag får order om att sitta upp (för att busfröet där inne inte ska vända sig tillbaka) OCH ligga ner (för att gelen inte ska rinna ut innan den har hunnit verka). Barnmorskan och jag enas om att halvsittande får bli en kompromiss, och att om jag känner att liten där inne börjar snurra får jag hålla emot med händerna utanpå magen och plinga på klockan. Jag får nätan omgående riktiga värkar, men inte värre än att de lätt går att andas sig igenom.
Lyssnar på någon bok i I-poden, medan Håkan går iväg för att handla lite mat och tidningar då detta verkar ta lite tid, och alla försöker få mig att äta, men ärligt talat så lockar varken godis, mat eller mackor, jag mår mest illa och är dessutom frusen och huttrig. Nästan totalt bunden till den CTG-apparaten då bebis hjärtljud är lite väl snabba, men i övrigt händer ingenting, värkarna klingar av och vi har tråååkigt. Skulle tagit med en bärbar dator och DVD-filmer, jag har snuddat vid tanken, men med tanke på tidigare förlossningar misstänkte jag aldrig att det faktiskt skulle behövas.
Vid halv nio är det skiftbyte och jag får träffa nästa barnmorska som heter Anne i stället för Anna som den första hette. Verkar om möjligt ännu trevligare, men den nya undersköterskan kunde jag hellre varit utan. Ännu en omgång med CTG och så ännu en… Vid elvatiden kommer en doktor Florica in för att göra ett nytt ultraljud och känna på mig. Han tittar och muttrar och klämmer och muttrar och är överlag ganska hårdhänt och obehaglig. Dessutom totalt obegriplig, mest mutter om höga fosterljud och möjlig infektion, sen försvinner han plötsligt mitt i en mening (eller ett långt mutter snarare). Anne är inne hos en annan patient och i stället har vi en annan barnmorska som (hör och häpna) också heter Anne (jag börjar undra om det är ett anställningskrav på SÖS, att man ska heta Anne eller Anna.
Vid 23.30 är original-Anne tillbaka och berättar att vad doktor Florica muttrat om var att bebisen visserligen har höga hjärtljud, men att få fart på värkarn igen med en hinnsvepning nog skulle gå bra. Jag är inte öppne alls men modermunne har mjuknat så det ska nog ske saker. Ännu en omgång CTG-övervakning påbörjas och vid 00.20 kommer Anne och Anne inn för att ta hål på fosterhinnorna. Honnorna ligger tätt mot bebis huvd så Anne 2 får trycka på bebsi utifrån så att Anne1 ska kunna ta hål på hinnorna med hjälp av en skalpelektrod som hon samtidigt fäster på stackars bebis huvud, dock nöjer hon sig med at tejap den vid mitt ben så att jag inte ska vara helt låst vid CTG-apparaten om det inte akut behövs övervakning.
Jag ber att få en snabbintroduktion till lustgasen (som jag älskade första gången men som inte alls fungerade med Dante) och kopplar samtidigt på TENS-apparaten för lite smärtlindring eftersom jag ganska omgående får riktiga värkar med 3 minuters mellanrum. Lyckas elchocka mig själv ett antal gånger med TENS-apparaten – som om inte värkarna gör ont nog i sig själv :)
Håkan är en hjälte och står ut med att jag fräser åt honom och är allmänt pestig. Värst av allt ännu så länge är nog som jag befarat att man måste ge sig ut i korridoren för att promenera bort til toaletten, som tur är verkar det inte vara så många som föder samtidigt för toan är aldrig upptagen. Hade det varit upptaget vet jag nog inte vad jag hade gjort.
Vid 02.25 är jag öppen 4 cm – bara!!
Blir knäpp på alla tröga människor och elchockar mig själv ännu en gång. Ber om hjälp att ta bort TENS-plattorna från ryggen, men alla bara fumlar och tar sån tid på sig – fattar de inte att jag kommer att få en ny värk inom några sekunder oah jag vill att den ska vara borta då. Rycker själv bara loss sladdarna, plattorna får sitta kvar på ryggen – de struntar jag helt i just nu. Kan inte USKAN dessutom bara försvinna, hon står konstant i ett hörn och ser dum ut eller kommer med korkade kommentarer till Håkan om att jag nog har lite ont. Jag tror att han har förstått det då jag ägnar mig åt att försöka krossa hans händer, alternativt kramasönder honom eller klättra upp på honom för att undkomma de värsta värkarna (logiskt – näe, men man är inte alltid logisk när det gör ont). Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om han inte funnits där och låtit sig misshandlas, fräsas åt och samtidigt lyckas tala om för mig att jag är jätteduktig och påminna mig om att andas och försöka slappna av.
Vet att jag gör några försök att medvetet dra i mig för mycket lustgas för att se om det hjälper med nästintill medvetslöshet, men det enda som händer är att jag är så borta att jag inte lyckas alls med profylaxandningen.
Vid 03.15 är jag öppen hela 5 cm (jippi – inte alls!). Anne höjer lutgasen till full styrka och plockar fram några kalla blöta handukar åt Håkan som han kan badda min panna med – skööönt. Lustgasen hjälper lite, men när värkarna gör som mest ont är det bara kombinationen av Håkan och profylaxandning som hjälper, skulle aldrig ha kalrat det själv eftersom jag hela tiden glömmer att andas och slappna av. Även barnmorskan kommenterar hur bra vi samarbetar oss genom värkarna. Jag undrar om det är så att man helt enkelt behöver öva ett par förlossningar för att få det att fungera, det är inte direkt något som går att öva när det inte är på riktigt. Jag vill tala om För H hur underbar han är men orkar helt enkelt inte prata längre. Skalpelektroden kopplas in då bebis verkar ta det lite väl lunbgt där inne (hon sover sig igenom det hela visar det sig, när skalpelektroden kopplas in så vaknar hon och alla kruvor ser ut som barnorskan förväntar sig igen).
03.30 är jag öppen 6 cm suckar och jag börjar misstänka att det här aldrig kommer att fungera. Jag vill ha Barnmorskan inne på rummet och håller på att bryta ihop när jag tror att hon ska lämna oss (hon skulle bara ställa ut gåstolen i korridorren, jag fick för mig att hon skulle ställa ut sig själv i korridoren). Undesrköterskan står fortfarande i ett hörn och ser dum ut – kan inte hon försvinna fräser jag till håkan och struntar helt i om hon hör mig.
03.50 får jag de första krystvärkarna och börjar fascineras över hur jag låter. Att andas sig igenom så staarka krystvärkar har jag inte varit med om innan. Med O fick jag krysta utan direkta värkar, och med D var krystvärkarna mer som ett tips om att det var dags att krysta, men nu måste jag kämpa emot för livet (eller i alla fall för underlivet, jag vill inte gärna spricka helt genom att försöka krysta ut en bebis när jag inte är öppen nog) och låter som jag inte kan minnas att jag har gjort innan. Hela skalan från gnäll till ylande och gurgelmorranden gås igenom och jag lyclkas le inom mig själv åt att jag fem timmar tidigare kommenterade barnmorskan jag hörde beklaga sig över att hon hade blivit döv av sin skrikande förstföderska, jag hörde henne också och nu kan jag höra mig själv, men inte göra ett dugg åt hur jag låter – absurdt.
Någon minut senare får jag lov att krysta för anne – hon lovar att hjälpa till att öpnna den sista centimetern och hålla emot så att jag inte ska spricka. Jag tror nog både att jag ska spricka och vändas utoch in, men även om det gör ont känns alldrig den där brännande “aj, där gick jag sönder”-smärtan. 04.00 släpper allt och en liten bebis är ute. med om möjligt ännu kortare navelsträng än sina bröder. Jag får order om att hålla ihop benen såa tt de ska kunna lägga henne på mina lår medans de försöker snöra av navelsträngen (inte en chans att få upp henne på magen). En liten flicka skriker kort innan hon förvånat ser på världen. Tillslut klipper barnmorskan navelsträngen och hon får komma upp på mitt bröst där hon länge ligger och bara tittar. Efter en halvtimme upptäcker hon det som sen dess har upptagit större delen av hennes vakna tid – det finns ju MAT i de där brösten. När de två timmar senare vill väga, mäta och låta Håkan sätta på den första blöjan vill jag kanppt släppa henne ifrån mig.
Jo, duchen man sen får lov att ta är nog den i särklass skönaste dusch jag har upplevt, nästan jämförbar med duscharna efter Oliver och Dantes födslar. jag skulle kunna ha stått kvar under det heta vattnet i timmar om jag inte hade hört att Håkan hade kommit ut i korridorren med den lilla tösen (suckar för duch i korridoren och fascineras samtidigt över att man redan efter två tre timmar känner igen sin egen bebis på skriket – speciellt som lilltösen inte är speciellt högljudd).
lite stavfel får slinka med, nu måste jag äta, rättar nog sen….
Egentligen kan man väl säga att det började i fredags när det på mödravårdskontrollen visade sig att bäbisen låg med rumpan ner. med tanke på hur nära beräknat förlossningsdatum det var fick vi tid för ett vändningsförsök redan på måndag morgon. Jag förvarnade mormor och ägnade helgen åt att oroa mig. Vändningar kan gå fel och resultera i lossad moderkaka och liknande med akutsnitt som följd. De kan också leda till att bebis mår så dåligt att man måste snitta om än inte lika urakut. Sen är det bara 50% av alla vändningsförsök som lyckas och då var frågan om du skulle låta mig försöka föda med bäbis i sätesläge, jag ville absolut inte skäras i. Hugha, kejsarsnitt var nog det jag oroade mig mest för – det är en stor operation och mycket som kan gå fel, och även om allt går bra så hade hela sommaren varit förstörd med mig halvinvalidiserad.
Nåväl, på måndag morgon infann vi oss “lätt” nervösa på SÖS där ett ultraljud gjordes för att kontrollera om hon låg i säte och om ett vändningsförsök skulle vara möjligt. Den söta barnmorskan försökte även kolla om det var en hon eller han där inne , men även denna gång var fröken mycket pryd och tänkte inte alls visa upp sina intimare delar. En läkare får klämma lite på magen och kommer fram till att en vändning mycket troligt kommer att lyckas, och att hon nog egentligen bara skulle behöva sitta med en fast hand på sidan av magen ett par timmar för att bebis skulle snurra rätt av sig självt. Hon tycker också att vi bör sätta igång förlossningen samtidigt eftersom det verkar som om beis har gott om utrymme och gillar att snurra runt där inne, och då det verkar onödigt att genomlida ett vändningsförsök för att få komma in och göra om det nästa dag tycker vi att det verkar bra. helst vill hon ha en tid till oss redan nästa dag så att förlossningen inte ska hinna starta innan dess av sig självt. Vi får vänta på besked, och det visar sig snabbt att vi kunde få en tid redan samma eftermiddag om vi vill. Tja varför inte, bättre än att gå hem och vara nervösa en natt till.
Vi åker hem för att äta lunch, krama om de blivande storebröderna och tala om för mormor att hon får stanna hos dem över natten allra minst. Köper med oss lite dricka och sånt att ha på BB som vi så klart i all stress glömmer hemma… Väskan med kläder och journalen lyckas jag dock komma ihåg att få med.
Väl inne kopplas jag till en CTG-apparat för att kolla bebisens hjärtljud och en portkanyl sätts i min hand för eventuella framtida behov – innan hon lyckas stoppa i locket på den hinner jag blöda ner halva britsen känns det som – tur att jag tittade bort, inte för att jag är direkt känslig för blod, men när mitt eget bara rinner ut blir det lite obehagligt.
Ledsen och ganska så besviken över att inte få föda på Södra BB som jag hade hoppats, rummet är minimalt, sjukhusaktigt som få rum jag sett förut, belamrat med tekniska prylar, och det syns att SÖS inte är ett nybyggt sjukhus om man säger så. Södra BB ligger visserligen bara en våning upp, men är nyrenoverat och fräscht. Och man har toalett på rummet. Att behöva ge sig ut i korridoren och traska var gång man måste på toa (och det brukar bli ofta under en förlossning), lockar inte alls. BESVIKEN och gråter en skvätt. Dessutom rädd för att något ska gå snett och bebis inte klara sig eller att vi ska bli tvingade till kejsarsnitt. Saknar småkillarna hemma så enormt, och Håkan får ägna ett antal gånger denna natt åt att trösta mig. Barnmorskan Anna är dock snäll och rar och säger att det är helt normalt att bli så ledsen när man just ska till att föda barn och saker inte blir som man hade hoppats, utan att skylla det hela på hormoner.
CTG’n visar att allt är bra och vid halv tre kommer läkaren Elle in för vändningen, jag får bricanyl i kanylen och blir förvarnad om att jag kommer att få hjärtklappning och bli varm, jag ombes också tala om när jag fått hjärtklappning, men då det inte var så störande så märkte jag det knappt. Själva vändningen tar inte Elle mer än 30 sekunder och kan inte ha varit särskillt givande för den unge läkaren som var med för att observera och lära sig. Alla skräckhistorier och massiv hjärtklappning och hur obehagligt det är/ont det gör kommer helt på skam.
En undersökning visar att jag inte har börjat öppna mig (inte så konstigt, har ju inga värkar) men att det antagligen skulle gå att mjuka upp det hela med lite prostaglandingele. Klockan fyra sätter de så gelen och jag får order om att sitta upp (för att busfröet där inne inte ska vända sig tillbaka) OCH ligga ner (för att gelen inte ska rinna ut innan den har hunnit verka). Barnmorskan och jag enas om att halvsittande får bli en kompromiss, och att om jag känner att liten där inne börjar snurra får jag hålla emot med händerna utanpå magen och plinga på klockan. Jag får nätan omgående riktiga värkar, men inte värre än att de lätt går att andas sig igenom.
Lyssnar på någon bok i I-poden, medan Håkan går iväg för att handla lite mat och tidningar då detta verkar ta lite tid, och alla försöker få mig att äta, men ärligt talat så lockar varken godis, mat eller mackor, jag mår mest illa och är dessutom frusen och huttrig. Nästan totalt bunden till den CTG-apparaten då bebis hjärtljud är lite väl snabba, men i övrigt händer ingenting, värkarna klingar av och vi har tråååkigt. Skulle tagit med en bärbar dator och DVD-filmer, jag har snuddat vid tanken, men med tanke på tidigare förlossningar misstänkte jag aldrig att det faktiskt skulle behövas.
Vid halv nio är det skiftbyte och jag får träffa nästa barnmorska som heter Anne i stället för Anna som den första hette. Verkar om möjligt ännu trevligare, men den nya undersköterskan kunde jag hellre varit utan. Ännu en omgång med CTG och så ännu en… Vid elvatiden kommer en doktor Florica in för att göra ett nytt ultraljud och känna på mig. Han tittar och muttrar och klämmer och muttrar och är överlag ganska hårdhänt och obehaglig. Dessutom totalt obegriplig, mest mutter om höga fosterljud och möjlig infektion, sen försvinner han plötsligt mitt i en mening (eller ett långt mutter snarare). Anne är inne hos en annan patient och i stället har vi en annan barnmorska som (hör och häpna) också heter Anne (jag börjar undra om det är ett anställningskrav på SÖS, att man ska heta Anne eller Anna.
Vid 23.30 är original-Anne tillbaka och berättar att vad doktor Florica muttrat om var att bebisen visserligen har höga hjärtljud, men att få fart på värkarn igen med en hinnsvepning nog skulle gå bra. Jag är inte öppne alls men modermunne har mjuknat så det ska nog ske saker. Ännu en omgång CTG-övervakning påbörjas och vid 00.20 kommer Anne och Anne inn för att ta hål på fosterhinnorna. Honnorna ligger tätt mot bebis huvd så Anne 2 får trycka på bebsi utifrån så att Anne1 ska kunna ta hål på hinnorna med hjälp av en skalpelektrod som hon samtidigt fäster på stackars bebis huvud, dock nöjer hon sig med at tejap den vid mitt ben så att jag inte ska vara helt låst vid CTG-apparaten om det inte akut behövs övervakning.
Jag ber att få en snabbintroduktion till lustgasen (som jag älskade första gången men som inte alls fungerade med Dante) och kopplar samtidigt på TENS-apparaten för lite smärtlindring eftersom jag ganska omgående får riktiga värkar med 3 minuters mellanrum. Lyckas elchocka mig själv ett antal gånger med TENS-apparaten – som om inte värkarna gör ont nog i sig själv :)
Håkan är en hjälte och står ut med att jag fräser åt honom och är allmänt pestig. Värst av allt ännu så länge är nog som jag befarat att man måste ge sig ut i korridoren för att promenera bort til toaletten, som tur är verkar det inte vara så många som föder samtidigt för toan är aldrig upptagen. Hade det varit upptaget vet jag nog inte vad jag hade gjort.
Vid 02.25 är jag öppen 4 cm – bara!!
Blir knäpp på alla tröga människor och elchockar mig själv ännu en gång. Ber om hjälp att ta bort TENS-plattorna från ryggen, men alla bara fumlar och tar sån tid på sig – fattar de inte att jag kommer att få en ny värk inom några sekunder oah jag vill att den ska vara borta då. Rycker själv bara loss sladdarna, plattorna får sitta kvar på ryggen – de struntar jag helt i just nu. Kan inte USKAN dessutom bara försvinna, hon står konstant i ett hörn och ser dum ut eller kommer med korkade kommentarer till Håkan om att jag nog har lite ont. Jag tror att han har förstått det då jag ägnar mig åt att försöka krossa hans händer, alternativt kramasönder honom eller klättra upp på honom för att undkomma de värsta värkarna (logiskt – näe, men man är inte alltid logisk när det gör ont). Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om han inte funnits där och låtit sig misshandlas, fräsas åt och samtidigt lyckas tala om för mig att jag är jätteduktig och påminna mig om att andas och försöka slappna av.
Vet att jag gör några försök att medvetet dra i mig för mycket lustgas för att se om det hjälper med nästintill medvetslöshet, men det enda som händer är att jag är så borta att jag inte lyckas alls med profylaxandningen.
Vid 03.15 är jag öppen hela 5 cm (jippi – inte alls!). Anne höjer lutgasen till full styrka och plockar fram några kalla blöta handukar åt Håkan som han kan badda min panna med – skööönt. Lustgasen hjälper lite, men när värkarna gör som mest ont är det bara kombinationen av Håkan och profylaxandning som hjälper, skulle aldrig ha kalrat det själv eftersom jag hela tiden glömmer att andas och slappna av. Även barnmorskan kommenterar hur bra vi samarbetar oss genom värkarna. Jag undrar om det är så att man helt enkelt behöver öva ett par förlossningar för att få det att fungera, det är inte direkt något som går att öva när det inte är på riktigt. Jag vill tala om För H hur underbar han är men orkar helt enkelt inte prata längre. Skalpelektroden kopplas in då bebis verkar ta det lite väl lunbgt där inne (hon sover sig igenom det hela visar det sig, när skalpelektroden kopplas in så vaknar hon och alla kruvor ser ut som barnorskan förväntar sig igen).
03.30 är jag öppen 6 cm suckar och jag börjar misstänka att det här aldrig kommer att fungera. Jag vill ha Barnmorskan inne på rummet och håller på att bryta ihop när jag tror att hon ska lämna oss (hon skulle bara ställa ut gåstolen i korridorren, jag fick för mig att hon skulle ställa ut sig själv i korridoren). Undesrköterskan står fortfarande i ett hörn och ser dum ut – kan inte hon försvinna fräser jag till håkan och struntar helt i om hon hör mig.
03.50 får jag de första krystvärkarna och börjar fascineras över hur jag låter. Att andas sig igenom så staarka krystvärkar har jag inte varit med om innan. Med O fick jag krysta utan direkta värkar, och med D var krystvärkarna mer som ett tips om att det var dags att krysta, men nu måste jag kämpa emot för livet (eller i alla fall för underlivet, jag vill inte gärna spricka helt genom att försöka krysta ut en bebis när jag inte är öppen nog) och låter som jag inte kan minnas att jag har gjort innan. Hela skalan från gnäll till ylande och gurgelmorranden gås igenom och jag lyclkas le inom mig själv åt att jag fem timmar tidigare kommenterade barnmorskan jag hörde beklaga sig över att hon hade blivit döv av sin skrikande förstföderska, jag hörde henne också och nu kan jag höra mig själv, men inte göra ett dugg åt hur jag låter – absurdt.
Någon minut senare får jag lov att krysta för anne – hon lovar att hjälpa till att öpnna den sista centimetern och hålla emot så att jag inte ska spricka. Jag tror nog både att jag ska spricka och vändas utoch in, men även om det gör ont känns alldrig den där brännande “aj, där gick jag sönder”-smärtan. 04.00 släpper allt och en liten bebis är ute. med om möjligt ännu kortare navelsträng än sina bröder. Jag får order om att hålla ihop benen såa tt de ska kunna lägga henne på mina lår medans de försöker snöra av navelsträngen (inte en chans att få upp henne på magen). En liten flicka skriker kort innan hon förvånat ser på världen. Tillslut klipper barnmorskan navelsträngen och hon får komma upp på mitt bröst där hon länge ligger och bara tittar. Efter en halvtimme upptäcker hon det som sen dess har upptagit större delen av hennes vakna tid – det finns ju MAT i de där brösten. När de två timmar senare vill väga, mäta och låta Håkan sätta på den första blöjan vill jag kanppt släppa henne ifrån mig.
Jo, duchen man sen får lov att ta är nog den i särklass skönaste dusch jag har upplevt, nästan jämförbar med duscharna efter Oliver och Dantes födslar. jag skulle kunna ha stått kvar under det heta vattnet i timmar om jag inte hade hört att Håkan hade kommit ut i korridorren med den lilla tösen (suckar för duch i korridoren och fascineras samtidigt över att man redan efter två tre timmar känner igen sin egen bebis på skriket – speciellt som lilltösen inte är speciellt högljudd).
lite stavfel får slinka med, nu måste jag äta, rättar nog sen….
