mer lucia

Funderade lite på det här med luciafirandet. Visst är det sött med små knattar som står på dagisgården och sjunger falskt - men för vems skull. Det var mer än ett av de minsta barnen som lämnade luciatåget och storgråtanda sprang till mamma eller pappa - hur kul är det då för barnen? O kunde inte snabbt nog bli av med pepparkakedräkten, även om det var han själv som hade bestämt att han ville vara pepparkaka - men i dag var han ju en buss (som så många andra dagar när han inte är en katt, hund, bil eller ett flygplan), och inte en pepparkakegubbe. Näe, nästa år får O nog bestämma själv om han vill vara med på firandet eller inte, om han går kvar då, just nu har jag mina dagisdubier.... Kanske är det framför allt flygplanets fel, det lilla flygplanet som för det mesta är ett ledset flygplan som behöver tröstas eftersom det saknar sina föräldrar, eller så tröstar Oliver sitt goseflygplan eftersom det är ledset och saknar mamma och pappa. Det är inte så svårt att amatörpsykologisera det hela och se vem det egentligen är som saknar mamma och pappa under dagisdagarna. Eller så är det bara en fas.... Hmmm, det här blev mer om min dagisångest än om lucia, även om bilden av min tappre lille pepparkaksgubbe som stod och såg tveksamt förskrämd ut bland en hög andra barn med varierande uttryck nog utlöste hela tankekedjan. Nu måste jag in och snosa lite på honom i hans säng och se efter så att han sover sött. Sen får vi se om några veckors julledighet trollar bort det ledsna flygplanet och de dagliga (nattliga) mardrömmarna, eller om de "bara är utvecklingsfaser".