Vara glad....

Ibland är det inte det lättaste, även om jag (först nu i veckan konstigt nog) bestämt mig för att det är onödigt slöseri med tid och kraft att irritera sig på saker och bli sur. Mestadels verkar det faktiskt fungera bra, tillvaron blir så mycket trevligare om man försöker att hela tiden påminna sig om att inte bli irriterad. Något som är lättare sagt än gjort när man ruvar i skuggan av all irritations moder: sömnbristen. I dag har det brustit både en och tre gånger. Liten är fortfarande sjuk, men verkade bättre i morse och ville ha en smörgås till frukost; den fick jag tillbaka när H åkt till jobbet. Sen var han sitt vanliga treåringsjag men sju resor värre (antagligen för att han är trött, mår såligt och blir uttråkad av att vara hemma). Minst sprudlade och skulle pröva allt: d.v.s hur snabbt man kan tömma bokhyllan på böcker, hur alla knappar på TV'n videon och DVD'n fungerar, hur många gånger på en minut man kan få mamma att lyfta bort en från elurtagen och säga "nej, inte leka med sladdarna". Liten ville inte vara sämre utan skulle göra allt minst gjorde, fast han med sina tre år på nacken nu faktiskt har slutat tömma bokhyllor och pilla på sladdar i normala fall. När de började kasta tunga leksaker omkring sig, på varandra och på mig fick jag totalnog och förvandlades till MAMMAMONSTRET. Skrek, lyfte in liten och minst i barnkammaren och gick in i sovrummet och stängde dörren om mig. Minst blev inte särskillt upprörd men för liten var det en katastrof och jag kände mig som världens uslaste mamma. Tröstade, kramade och talade om att också mammor gör dumma saker ibland och sade förlåt för att jag skrek. Snyftande talade liten om för mig att jag inte skulle säga så, att jag ska skrika och vara arg, för det tycker han om (det där baklängesresonemanget är han specialist på och jag har faktiskt ingen aning om hur man ska hantera det). Minst började nu klänga på mig han också (det som får honom ur balans är möjligen när storebror är rädd och ledsen), så jag beslutade att strunta i mina röjaikaoset-planer och packade ner barnen i vagnen. Liten skulle så klart inte åka vagn, och absolut inte gå själv heller, men somnade så fort vi kom utanför porten. Gick till Granit i Västermalmsgallerian för att hitta magneter och under tiden somnade minst också, skönt, då var det ju bra att jag stoppade ner den där boken i väskan. Köpte en kaffe och en macka och hann ta två tuggor av mackan när liten vaknar "mamma jag är törstig". Han får en klunk vatten, som så klart kommer tillbaka genast. Jag inser att det inte blir något bokläsande eller någon macka och häller i alla fall i mig halva glaset kaffe innan vi går hemåt. Brände mig på tungan. Halvägs hem fyller liten mer eller mindre barnvagnen med kräk, in i närmsta tobaksaffär och hör om han har papper eller näsdukar. Jodå, men bara sexpack toapapper. Det fick bli ett sådant. Rensar ur det värsta ur vagnen (vilket faktiskt kräver två hela toapappersrullar) ackompanjerad av en snyftande stinkande liten som nu bara vill HEEEEEEM. Lyfter in honom direkt i badkaret (minst sover otroligt nog igenom allt kaos) och stoppar in allt kräksigt i tvättmaskinen. Efter ett bad är liten glad och busig till tusen igen, minst vaknar och är törstig och hungrig, liten får vatten och en riskaka att knapra på. Senare lyckas han tigga till sig lite yoghurt (ska ju vara bra för magen - och han äter bara två teskedar). Dammsuga ska jag i alla fall försöka hinna, bara hallen och köket, minst jagar i vanlig ordning dammsugaren som en liten vilde och flyger så klart plötsligt med en hög smäll in i den vasshörnade kökspallen. Blodet sprutar ur näsan på honom och liten tycker det är ett utmärkt tillfälle att öka sina bus, stök och bråkinsatser. Minst vrålar och blöder (som en stucken gris känns det), liten står och ömsom drar mig i tröjan och ömsom kastar legoklossar omkring sig. Jag blir MAMMAMONSTRET igen och ryter åt honom att gå in i barnkammaren och inte komma ut innan jag säger till, men vid det här laget är han för uppspelt för att reagera. Kastar mig på telefonen och ringer hit mormor pronto, detta är mer än vad jag riktigt kan hantera ensam just nu, och H håller kurs den här veckan så han kan inte svara i telefon. Min mamma kommer hit och världen slutar snurra på överfart, näsfontänen har vid det här laget minskat till ett stilla droppande och lite tuttande har trollat bort vrålet. Minst är överlycklig för att mormor är här och liten är också glad, de blir mer och mer uppspelta så till slut frångår jag principer och allt och trots att det snart är middagsdags mutar jag med glass. - det skulle jag inte gjort... H kommer hem och mormor säger hejdå till sina ögonstenar, vi bestämmer att middagen skippar vi - det får bli mackor i stället, fast liten vill inte ha, han blir i stället mer och mer gnällig, och lagom till jag ska natta minst kommer den där matskeden glass tillbaka, omvandlad från en matsked till mängder.... Ledsen, otröstlig och klagar över att det gör ont i munnen, men iförd ren pyamas så kör han ut både mig och sin far ur barnkammaren - "ni får inte vara här" Nattar minst som har problem att tutta då näsan är igenkorkad av torkat blod... I morgon ska jag vara glad...