Min son är försvunnen!

Tidamtidam... jag tar vagnen och rullar iväg med en sovande D för att hämta O på dagis samma tid som alltid, men när jag kommer dit är det låst och släckt. ingen svarar på ringklockan eller i telefonen! Jag går ut på gatan igen och knackar på fönstret till kontoret, och som tur är är det någon där, men hon har ingen aning om var de håller hus! Efter flera olika försök får hon tag på en av personalen i dennas privata mobil, och de är i Fredhällsparken... Vet inte om jag ska skratta, gråta eller bli arg, skratta antar jag, de har ju inte tappat bort älsklingen eller något, bara helt glömt att han alltid hämtas efter lunch. Tur att vi inte hade planerat något mer orubbligt än att träffa mormor, henne är det enkelt att ringa och boka om:) Gruff! Jag tycker nog att de kunde sagt ngt när H lämnade i morse, eller slagit en signal hem eller till min mobil om de blev oplanerat sena. Vi får väl se vad de säger när jag försöker hämta igen om en timme. Egentligen gör det ju inte så mycket, och O tycker nog bara att det var kul att få busa i plaskdammen ett par timmar extra, men, äh, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga.